|
Tröst Op.170-1 3 Runeberg-sånge |
慰め ３つのルネベルイの歌 |
|
Där förgäten jag satt I min ensliga dal， Såg jag stjärnornas tal， Hur de saliga gå Öfver dimmor och natt， Hur de strålande bo I det eviga blå， Och då flydde min ro， Och då tänkte jag så: Hur oändlig，o Gud， Är din kraft，och hur rik! Blott ditt härskarebud， O，en vink af dig blott， Och jag，stjärnorna lik， Genom rymderna gått，-- Och nu suckar jag här! Och ditt välde består Med sin eviga lag， Och den krona，du bär， Skall ej hvila en dag Öfver grånande hår. Och du själf är så fri Som ditt härliga ljus， Och en värld är ditt hus， Men du ryms ej däri，-- Och ditt barn är en slaf! Och du rörs ej däraf， Att ej spiror och guld， Att ej seger och ljus Är hans saliga lott， Men bekymmer och sorg， Men blott mörker och grus Är det arf，som han fått Från sin fäderneborg，-- Och den är dock så full! Och ej mejas den säd， Som ur intet du väckt På omätliga fält. Och ej murknar det träd， Som i kaos du ställt， Fast det byter om dräkt. Och din värld är så vid Och så skön och så säll， Och den mäts ej af tid， Och dess strålande dag Skall ej skåda sin kväll， Men en bubbla är jag! Och förmåga jag fick Att beundra din prakt， Men ej mer，men ej mer， Men att fatta den ej. Och du lockar med makt Mot din himmel min blick， Och jag trängtar och ser，-- Men jag hinner den ej! Så jag tänkte. Då stod Vid min sida en ros I den höstliga vind， Och förspilld var dess blod Och dess fägring sin kos Och förbleknad dess kind. Men en irrande fläkt Kom från kullen och slog Med sin vinge en gång Den förtynande blott， Och dess stängel blef bräckt， Och hon böjdes och dog. Och jag märkte uppå， Hur hon somnade godt， Fast dess slummer blef lång，-- Och då tänkte jag så: Se，hvi klagar väl jag Öfver våld，öfver väld I den Eviges lag? Som en främling blott，ställd I mitt jordiska frö， Skall jag blomma i tvång， Men det tvång，jag bebor， Är det sällaste tvång， Ty en gång skall det dö，-- Och jag hoppas och tror. |
そこに忘れられ 私は座っていた 私の孤独な谷間で 私は見た 星たちの語らいを 何と彼らは祝福されていることか 霧と夜の上 何と彼らは華麗に生きるのか 永遠の青のうちに そしてそのとき 私の平和は逃げ去った そして私は思った： 何と限りないのか おお神よ 御身の力は そしてなんと豊かなのか！ ただ御身 支配者の命令が おお 御身の合図にして そして私は 星たちのように 宇宙を通過している- そして今 私はここでため息をつく！ そして御身の王国は形作られる 永遠の法則で そして御身がかぶる冠は 安らぐことはない 一日とて 白髪の上で そして御身みずからは自由だ 御身の輝かしき光のように そして世界は御身の家だ だが御身はそこに収まらぬ- そして御身の子は揺りかごの上で！ そして御身は掻き立てられぬ それには それは王笏や金ではないのだ それは勝利や光ではないのだ 祝福された多くは そうではなく 心配と悲しみ そうではなく 闇とただ砂が 受け継がれる 受け取られたかのように 彼の故郷から - それでもそれはなお酔いしれる！ そして刈りたまうな 麦を どこからともなく目が覚めたかのように 限りない野で そして朽ちることはない その木は 御身が投げ掛けたカオスのうちに それは変えるにしても 別の装いに そして御身の世界はとても広い そしてとても美しく とても珍しい そしてそれは測り得ぬ 時によっては そしてその輝かしき日は 決してその黄昏を迎えることはない だが一粒の泡に過ぎぬのだ 私は！ そして能力を私は得た 御身の素晴らしさを賞賛するための だが もはや だが もはや それを把握することはできぬのだ そして御身は力で引き寄せる 御身の天国に向かって私の視線を そして私は憧れつつ見る- だが私には時間がない！ そこで私は考え それから立ちあがった 私の脇のバラのそばで 秋風の中 そして無駄に流されて その血は そしてその心地よさの彩りも そして色あせたのだ その頬も だが さまようそよ風は 丘からやって来て当たるのだ その翼に一度 だたやせ細り そしてその茎が折れたのだ そして彼女はお辞儀をして死んだ そして私は気づいた その場所で 彼女がどれほどよく眠ったのかを しっかりとその眠りは長くなり - そして私は思った： おい なぜ嘆くのだ 私は？ 力を超えて 力を超えて 永遠の掟なのか？ まるで迷い人のように 尋ねるのだ 私の地上の種のうちに 無理矢理私は咲くべきかと だが その衝動には 私は生きて ほとんど影響されないのだ ある日 それは死ぬだろう - そして私は望み 信じるのだ |
( 2021.06.15 藤井宏行 ）