|
Kväll i Klara Op.38-1 Fyra Stockholmsdikter |
クララ教会の夕暮れ ４つのストックホルムの詩 |
|
Det viskar i vinden och mumlar vekt i solfallet över de döda. Jag söker som man den plats，där jag lekt som barn med barndomens röda och rörliga blod i sus. Jag hälsar，Sankta Klara，ditt hus， din gård，dina fönster som glöda! Längtan sänker vingen här i enslig fred. Vackra klockor，ringen. Sången ringer med. Den brusande sångens klockklang går genom lindarnas valv som vakta din vila， Karl Mikael，år från år. Det gungar i grenarna sakta. Det ropar ur jorden. Jag hör ett eko av rösten som aldrig dör， hur det dör och dräps vad vi akta. Lyror dö och bjärta blad och allt jag vet. Stora sångarhjärta， du är evighet. Men dagens brinnande män gå fram med lösen åt gamla och unga och ris och rep åt varandra och skam åt den som icke vill slunga sitt ord med vinden som vinden går. O，Sankta Klara，vad lösen får jag，när aftonens klockor sjunga? Låta dagen lida. Kvällen skall väl rå. Dag är gjord att strida， kväll att milt förstå. |
それはささやく 風の中に 弱々しくつぶやく 太陽のうちに 死者の上の 私は探している かつて私が遊んだ場所を 子供のように 真っ赤な子供時代に そして血を流しささやく 挨拶しよう 聖クララよ お前の建物に お前の庭に お前の輝く窓に！ 憧れは翼を下ろす ここで孤独な安らぎのうちに 美しい時の鐘が鳴る 歌も鳴り響く 轟き歌う時の鐘は抜けて行く お前の安らぎを守る天蓋のアーチを カール・ミカエルよ 毎年毎年 ゆっくりそれは枝の中で揺れている それは叫んでいる 大地から 私には聞こえる こだまが 消え去ることのない声の どのようにそれは死に 殺すのか 私たちが見ているものを ライアーは死に 明るくする 木の葉や私が知るすべてのものを 偉大な歌手の心よ お前は永遠なのだ だが今 燃え立つ男たちは前進する 決然と老いも若きも 富めるも貧しきもお互いに そして恥じるのだ 投げ掛けようと望まない者を その言葉を風と共に 風が吹き行くときに おお 聖クララよ いかなる熱情を得るのだ 私は 夕べの鐘が歌うとき？ 昼は苦しませよ 夕暮れを呼び起こすのだ 昼は戦わせられて 夕暮れが穏やかに感じられる |
( 2020.06.21 藤井宏行 ）