|
Jungfru Blond och jungfru Brunett Op.26-4 Visor och stämningar |
ブロンドの乙女とブルネットの乙女 歌と抒情 |
|
Jungfru Blond och jungfru Brunett dansa med fingret på kjolen. Så höstklar är luften och lätt， lätt，lätt，lätt som de svingande jungfrurnas klingande glädje i solen. Se på.Nu höja de sig，nu böja de sig， och ögonen lysa och flätorna slå och kinden har heta fläckar.- men långt över ängens gulnade vall står rymden kall， och nakna stå träd och häckar. O jungfrur，vi dansen I än och sjungen och skratten? Det faller en stjärna igen， och snart kommer natten. Den kommer som tjuven，när ingen ser och ingen ber. Som en rovfågelssvärm slår den ner och förmörkar vägar och vatten. Jungfru Blond och jungfru Brunett stanna förskrämda i dansen. Hur hemskt blev allting med ett i den sista döende glansen. Det visslar i vinden och smuger på tå och skrattar i ris och dungar. De stackars jungfrurna små skälva som fågelungar. Och vita i kinden，med flätor som slå， slå，slå，rusa de hemåt båda. Härute är villor och våda， men hemma är världen en spiselvrå och mor den enda i världen. Hon sitter så tyst och tvinnar och snor och stirrar frysande in i de lysande glöden på härden. De gömma sitt hjärta hos mor och kyssa den gamlas händer， och timmarna rinna och kvälln blir stor， det rasslar i brasans bränder. Men ute som troll på tå det mumlande mörkret skrider: - Ni käraste jungfrur små， jag tar er väl vad det lider... |
ブロンドの乙女とブルネットの乙女 踊ってる 指をスカートに当てて 秋の澄んだ空気は軽やかに 軽やかに 軽やかに 軽やかに まるで揺れながら 乙女の響かせる太陽の下での喜びのよう そら 今二人は立ち上がる 今二人はお辞儀する そして目が輝き 三つ編みは飛び跳ねる そしてその頬は熱くほてってる - でも向こうの牧場の黄色くなった草地の上 空は冷たい 裸で立っている 木々も茂みも 乙女たちよ まだ踊っているのか 歌い 笑いながら？ 落ちて行く 星ひとつ また そしてもうすぐ夜が来る やって来るのだ まるで泥棒が誰にも見られず 誰にも求められていないように まるで猛禽が羽ばたき降りて来て 暗くするように 道路や水辺を ブロンドの乙女とブルネットの乙女 怯えて止める ダンスを 突然恐怖に変わったのだ 最後の死の輝きのうちに それは風に口笛吹き つま先で歩き そして笑っている 茂みや森の空き地で 哀れな小さい乙女たちは 震えている ヒナドリのように そして頬を蒼ざめさせ 三つ編みを飛び跳ねさせて 跳ねさせ 跳ねさせ 二人急いで家に帰る 外には混乱と危険が だが家の中は炉端の世界 そして母がいる 世界で唯一の 彼女は静かに糸を紡ぎながら 見つめるのだ 凍えながら 残り火の輝きを 囲炉裏の中の 娘たちは隠す 心を母のもとに そしてキスする 老いた母の手に 時は流れ 夜は深まり 囲炉裏の火が弾けている だが トロールがつま先立ちで つぶやくのだ 暗闇の中： − お前たち かわいいお嬢ちゃん いずれ連れて行くからな．．． |
小気味よく愛らしい少女たちのダンスの描写、しかし生きて行くことの苦しみを仄めかすような夕闇の到来が音楽を翳り、重いものにしています。緩急自在で目まぐるしい表情の変化を見せるバラード、しかしそこでも典雅な響きを聞かせてくれるのはさすがステンハンマルです。
( 2018.01.07 藤井宏行 ）